Min familj är verkligen kaos och av någon anledning ska alltid dom där pilarna peka på att det är mitt fel. Jag blir syndabocken för varje allmän händelse. Är det smutsigt? Varför gör inte JAG något åt det? Är mamma och snackar med mig blir hon genast nerkallad. Nej, man ska helst inte involvera mig i familjen, endast då jag behövs för städningens skull. Varför är det plötsligt dags för mig att sköta hela hushållet när mina 4 äldre bröder inte behövde lyfta ett enda finger när dom bodde hemma?
För dom idrottade, hade träning flera dagar i veckan. Ja, men jag då? Jag sitter och pluggar från det att jag kommer hem från skolan till det att jag går och lägger mig. För det behövs verkligen. Till skillnad från dom andra ska jag lyckas här i livet och då ska inte min styvfar, som har särbehandlat mig i alla dessa år, säga ett enda gott ord till mig för jag vill inte höra det.

Min undanflykt från denna utfrysningen är skolan. Jag sjunker så djupt ner i mina skolböcker för då är jag någon annanstans, jag hittar en plats i mig själv där jag är bäst och jag kan lysa så starkt som jag bara vill. För här hemma får man inte skina. För mitt ljus är inte lika bra som dom andras. Nej, fy fan, låt åren gå så jag kan skaffa mig min högt värderade utbildning så jag kan skapa mig ett eget liv där jag inte är beroende av någon.

Tunga ord från en tung människa.